Snart fyra år har gått sedan vi köpte vår första motorcykel, och mycket har hänt sedan dess. Frugan har tagit körkort och kör numera egen hoj. Vi har bytt ett antal motorcyklar och det har rullat på några mil, både lite längre sträckor och en hel del småturer. Därför tänkte jag skriva en sammanfattning om de hojar jag ägt under dessa (snart) fyra åren. Vi börjar med den första som var en BMW R1100RT årsmodell 2000. En ganska utpräglad touringhoj som låg bra till i pris och med hyfsad utrustningsnivå. Just då såg jag den som ett vettigt köp eftersom vi inte visste hur kul det skulle vara att köra mc igen. Jodå, kul var det och vi blev båda stormförtjusta.
Hojen då?? Jo, det var en trevlig maskin med en hel del finesser trots sin ålder. På plussidan fanns ABS, värmehandtag, färddator, växelindikator, elektriskt ställbart kåpglas, bra väderskydd med alla kåpor, hyfsat bra packningsmöjligheter och en pålitlig tvåcylindrig boxermotor som får anses som ett signum för BMW. Väghållningen var ok (utan för mycket last) och bekvämligheten bra med höj och sänkbar sadel i två lägen.
Det fanns dock en del på minussidan också. Ganska tung; 285 kg och hojen var för mjukt fjädrad om man lastade på passagerare och packning. Motorgången var inte den bästa. Ryckig gång vid låg fart och lite jobbiga vibrationer runt 110-120 km/h. Packväskorna och toppboxen var iofs bra men lite väl små.
Totalt sett var jag nöjd med BMW:n men det hägrade en dröm som jag haft sedan jag körde hoj på åttiotalet; en Goldwing skulle det bli. Och så kom tillfället att köpa en och jag slog till.
September 2017 inhandlades så en Honda GL1500 Goldwing årsmodell 1999. Här saknades inget när man pratar komfort. På plussidan det enorma vindskyddet, lastförmågan, silkeslen sexcylindrig motor, justerbart kåpglas (dock ej elektriskt!!), farthållare, många småfack att lägga prylar i, sanslöst bekväm sadel och stereo.
Men även här fanns en del minus. Det största anser jag är vikten; 415 kg. Sen fanns ingen ABS, ingen elektriskt justerbar vindruta, inga löstagbara packväskor, något svampiga och tungarbetade bromsar och relativt begränsat användningsområde (enbart touring)
Ska ärligheten fram så kändes hojen något utdaterad om man jämför med R1100:an som faktiskt var i stort sett lika gammal. Förvisso byggde guldvingen på en gammal modell som härstammade från 1988 medan RT:n såg dagens ljus 1996 (om jag minns rätt). Sedan hade jag dessutom enorma problem att hantera den (stillastående framför allt) i slutet eftersom jag har ett strulande ben efter min höftoperation. Därför började jag snegla på något lättare och kanske även modernare. Till slut föll valet åter på en BMW. Denna gången en R1200GS årsmodell 2010. I december 2019 hittade jag en maskin som jag slog till på. Vad kan man då säga om 1200:an? Tja den är totalt annorlunda om man jämför med Goldwingen.
På plussidan har vi en enormt lättmanövrerad hoj med nästan en halv hästkraft per kilo och riktigt bra vridmoment. Bra vinskydd (bättre än man kan tro när man ser den) elektroniskt ställbar fjädring ESA i tre olika lägen, justerbart kåpglas (manuellt), ställbar sadel, ABS, värmehandtag, färddator, vikten; 229 kg, fjädringssystemet med Telelever och Paralever, bettet i bromsarna och hyfsat bra packmöjligheter med löstagbara väskor.
Men även solen har ju som bekant fläckar. Minus för BMW:s gamla blinkersreglage med tre knappar, motorgången kunde vara behagligare även om den inte är direkt störande, däremot känns den lite "stirrig" och ryckig vid körning i lägre hastigheter.
Nåja, jag trivs alldeles utmärkt med min GS och den känns riktigt kul att köra. Man får väl krypa till korset och erkänna att den är betydligt mer mångsidig än Goldwingen. Och som de flesta nu säkert kan gissa så kommer jag säga att jag gillar verkligen min GS och får bestämt anse att det är den bästa av de tre hojarna jag haft.
Hojen då?? Jo, det var en trevlig maskin med en hel del finesser trots sin ålder. På plussidan fanns ABS, värmehandtag, färddator, växelindikator, elektriskt ställbart kåpglas, bra väderskydd med alla kåpor, hyfsat bra packningsmöjligheter och en pålitlig tvåcylindrig boxermotor som får anses som ett signum för BMW. Väghållningen var ok (utan för mycket last) och bekvämligheten bra med höj och sänkbar sadel i två lägen.
Det fanns dock en del på minussidan också. Ganska tung; 285 kg och hojen var för mjukt fjädrad om man lastade på passagerare och packning. Motorgången var inte den bästa. Ryckig gång vid låg fart och lite jobbiga vibrationer runt 110-120 km/h. Packväskorna och toppboxen var iofs bra men lite väl små.
Totalt sett var jag nöjd med BMW:n men det hägrade en dröm som jag haft sedan jag körde hoj på åttiotalet; en Goldwing skulle det bli. Och så kom tillfället att köpa en och jag slog till.
September 2017 inhandlades så en Honda GL1500 Goldwing årsmodell 1999. Här saknades inget när man pratar komfort. På plussidan det enorma vindskyddet, lastförmågan, silkeslen sexcylindrig motor, justerbart kåpglas (dock ej elektriskt!!), farthållare, många småfack att lägga prylar i, sanslöst bekväm sadel och stereo.
Men även här fanns en del minus. Det största anser jag är vikten; 415 kg. Sen fanns ingen ABS, ingen elektriskt justerbar vindruta, inga löstagbara packväskor, något svampiga och tungarbetade bromsar och relativt begränsat användningsområde (enbart touring)
Ska ärligheten fram så kändes hojen något utdaterad om man jämför med R1100:an som faktiskt var i stort sett lika gammal. Förvisso byggde guldvingen på en gammal modell som härstammade från 1988 medan RT:n såg dagens ljus 1996 (om jag minns rätt). Sedan hade jag dessutom enorma problem att hantera den (stillastående framför allt) i slutet eftersom jag har ett strulande ben efter min höftoperation. Därför började jag snegla på något lättare och kanske även modernare. Till slut föll valet åter på en BMW. Denna gången en R1200GS årsmodell 2010. I december 2019 hittade jag en maskin som jag slog till på. Vad kan man då säga om 1200:an? Tja den är totalt annorlunda om man jämför med Goldwingen.
På plussidan har vi en enormt lättmanövrerad hoj med nästan en halv hästkraft per kilo och riktigt bra vridmoment. Bra vinskydd (bättre än man kan tro när man ser den) elektroniskt ställbar fjädring ESA i tre olika lägen, justerbart kåpglas (manuellt), ställbar sadel, ABS, värmehandtag, färddator, vikten; 229 kg, fjädringssystemet med Telelever och Paralever, bettet i bromsarna och hyfsat bra packmöjligheter med löstagbara väskor.
Men även solen har ju som bekant fläckar. Minus för BMW:s gamla blinkersreglage med tre knappar, motorgången kunde vara behagligare även om den inte är direkt störande, däremot känns den lite "stirrig" och ryckig vid körning i lägre hastigheter.
Nåja, jag trivs alldeles utmärkt med min GS och den känns riktigt kul att köra. Man får väl krypa till korset och erkänna att den är betydligt mer mångsidig än Goldwingen. Och som de flesta nu säkert kan gissa så kommer jag säga att jag gillar verkligen min GS och får bestämt anse att det är den bästa av de tre hojarna jag haft.
Kommentarer
Skicka en kommentar